Hötorgets tunnelbana

Hötorget var 1952 – när stationen var sprillans ny – södra ändhållplatsen på tunnelbanans andra linje. Andra linjen sträckte sig nordväst mot ABC-staden Vällingby.Som alla underjordiska stationer från det tidiga 50-talet (med Slussen, Skanstull, Medborgarplatsen och Odenplan som andra exempel) var väggarna täckta av kvadratiskt badrumskakel. Och inte så mycket mer.

Faktiskt så hade ingen av de tidiga stationerna någon offentlig konst överhuvudtaget. Politikerna i Stockholm var likgiltig inför tanken att stationerna fyllde någon som helst annan funktion än depåstopp för resenärer. Reklamtavlor var gott nog som dekoration. Tio år av debatter, öppna brev och ledarartiklar senare hade de övertygats om att det fanns rum för konst även i tunnelbanan. De som argumenterade för pekade på Sveriges långa tradition av offentlig konst, förklarar konstguiden Marie Andersson.

– Offentlig konst har alltid setts som väldigt demokratisk då den ger alla möjlighet att uppleva vacker konst i vardagen. Inte bara de som har råd att köpa konst eller gå på museum.

Så när planeringen av T-centralen och Gamla Stan inleddes anordnades en tävling för att bestämma hur de skulle smyckas. De två nya stationerna skulle koppla samman första och andra linjen till det vi idag kallar för gröna linjen.

Sedan dess har offentlig konst haft en nyckelroll i Stockholms tunnelbana. Med tiden fick även de äldre stationerna nyproducerade verk och 1998 installerades Gun Gordillos neonslingor i taket på Hötorgsperrongen. Resten av inredningen lämnades orörd då den hade hunnit bli något av en klassiker. Kaklet på väggarna, skyltning, bänkar ­– även papperskorgar – behölls för att bevara 50-tals atmosfären.